Jag såg Ernesto Guerra

Han är förmodligen Stockholms mest kända gatukonstnär. I flera år har dragit runt i stan och tapetserat husväggar, elskåp och busskurar med sina verk. Vanliga A4-utskrifter i svart/vitt och papperstejp är hans färg och pensel. Ibland är utskrifterna längre texter, oftast är det bara hans namn i versaler:

ERNESTO GUERRA.

Överallt. Hela tiden. Den som besöker Stockholm skulle få anstränga sig för att helt undvika hans lappar.

Jag vet inte under hur lång tid jag har lagt märke till hans verk. Däremot har jag aldrig sett honom. Länge visste jag inte ens att det var en han; kanske var det en “dom”, kanske en “hon”.
För några år sedan hade DN På Stan ett reportage om honom - ja, för det visade sig vara en medelålders man med latinamerikanskt påbrå, precis som man skulle kunna ha gissa utifrån det tapetserande varumärket.

Lite av mystiken skingrades. Det var en han.

Ändå hade jag fått för mig att "Ernesto", gatukonstnären, drog runt nattetid i skydd av mörkret och satte upp sina svartvita lappar. Hur skulle de annars kunna dyka upp bredvid bankomater som hade en svans av köande under dygnets alla vakna timmar? “G” i Gatukonstnär var ett “g” som i Guerillakonstnär.

Idag såg jag honom. Jag vet att det var han. Den latinamerikanske mannen kom gående mitt emot mig med en fladdrande vit lapp som hade tejp längs kanterna, redo att i nästa steg trycka upp papperet mot någon vägg.

Det här var idag, en lördag klockan 15:35, längs Kungsgatan. Förmodligen en av Sveriges folktätaste områden just det ögonblicket. Clear Channel-anställda som sätter upp reklamaffischer är förmodligen mer diskreta.

Så var det med den mystiken. Det känns som när jag var sex år och jultomten slaktades.